JAG KAN INTE LÅTA BLI ATT SMÅSKRATTA ÅT MIGSJÄLV SÅHÄR I EFTERHAND. jag måste sett så lustig ut trampandes genom vattenpölar i mina svarta docs. det småregnade ju bara. det skulle ju ändå sluta regna snart. jag tar en promenad från riche till slussen efter att ha serverat en sen lunch till min bror och två vänner och själv ha avnjutit en kopp kaffe. jag har ju min tunna svarta sjal i värsta fall. så mycket värre kan det inte bli. där stod jag under ett stort träd med ett dussin andra människor som väntade på att skyfallet skulle upphöra en bit från berns. jag tänkte inte längre. jag slängde min sjal runt huvudet och gick snabbt genom spöregnet. rött. ljus. vid. varje. övergångsställe. jag hade nu vänt, avvikt från planen att gå och istället gick raka vägen till östermalmstorgs tunnelbana. som en olycklig droppande hund ställde jag mig i trängseln på tåget. jag hade svårt att andas och kände hur vattendropparna letade sig ner i nacken och under jackan. under tröjan. det var sol i gamla stan. och i slussen. det var en regnbåge på andra sidan vattnet.