jag har känt mig transparent. inte osynlig, bara transparent. vet inte varför, jag har bara så himla löjligt lätt att känna mig bortglömd när jag blir det minsta utelämnad. som snön som inte kommit, den har blivit bortglömd och utanför(låter som att snön blir mobbad - och nu var det som att jag blir det. jag blir inte det. det är jag som får för mig att jag är en ensam sorglig grå människa - vilket jag kan vara). så himla lätt att inte förstå att alla kan inte vara med mig hela tiden. jag vet inte, men känner bara lite så. hejdå.