jag blundar och tänker. jag ska aldrig aldrig mer ge upp sådär. jag ska aldrig aldrig fälla onödiga tårar. jag ska aldrig aldrig gräva gropar i mig själv. jag ska aldrig aldrig begrava mig i någon sorts sorg, längtan, overklighet, uppgivenhet. de senaste månaderna har jag verkligen vridit migsjälv som en disktrasa. jag har gått och längtat, och längtat. utan att egentligen kanske veta vad jag längtar efter. jag ska berätta vad jag längtar efter.
en trygg omfamning att luta sig mot i de kalla höst och vinter- kvällarna. någon som alltid kan berätta hur mycket den gillar en, ja, älskar. någon som stryker en över kinden när man vaknar under samma täcke. skratta åt ingenting. kunna prata utan att använda ord.
så för kanske en månad sen gav jag upp. jag tog en spade och grävde en djup mörk grop. utan tankar om att detta skulle påverka min omgivning. i min grop drog jag ner vänner och familj. antagligen de som läser här också. jag omvandlade allt runt om mig till en depressiv sörja. längst ner i min grop, där ligger mitt självförtroende. som jag stampat på, hoppat på, sparkat och rivit sönder. jag vill verkligen hitta tillbaka till migsjälv, för jag vet att jag inte är migsjälv.
ni vet när man mår sådär förjävla bra så man bara vill dansa typ? jag har inte mått så bra sedan augusti. jag saknar den tiden jag knappt hade svackor. men jag har lärt mig att svackorna är en tid man ska vila och bara tänka på allt detdär bra. inte gräva ner sig, som jag, i varför det inte är bra längre.
jag ska avsluta dessa djupa och kanske depressiva meningar, ord, bokstäver nu.
-hejdå mvh överbloggaren