jag minns när vi cyklade uppför en backe någonstans i duvnäs efter att ha ätit middag med klassen kvällen innan vi skulle sluta nian. vi hade kanske tappat bort resten, eller bara valt att cykla själva. jag vet inte hur vi kom in på det. men jag vet att vi tänkte samma tanke. jag försökte få ur meningen, men det var så svårt. "jag vill inte.. att vi.. glider ifrån varandra.." vi fortsatte trampa trots att synen va suddig av alla tårar. hulkandes och med tankarna hur vi skulle få det att fungera. vi skulle gå olika klasser med helt olika scheman. men vi hade så stark vänskap att det skulle inte få hindra oss.

så många gånger vi kiknat av skratt. gråtit i varandras famnar. berättat hemlisar. pratat skit. vi var som systrar och gjorde allt systrar gör. du var alltid prio ett på min lista.

det var väl alltid vi, men kanske först i åttan-nian som vi verkligen knöt våra band av kedjor. en och annan länk har lostnat från vår kedja nu. jag hatar, och jag vägrar att inse, att vi inte är som förr.

du är nog den ärligaste människan jag känner. ärlig, och så fruktansvärt vacker. och, jag saknar dig amanda.