fem dagar kvar. tre skoldagar kvar. och fredags satt vi mest i väntan på att vänta på att vänta. gömde och skyddade oss mot kyla och regn under festivalrutinerat halvtrasigt eniroparaply. vi dansade(näst längst fram) till rebecca o fiona tills vi inte kunde andas och mitt hår hade fått regnlockar. idag vet jag inte ens. mitt humör motsvarar ett helt tivoli(försökte att ej metafor:a bergodalbanan, standard). åkte imorse hem glad trots de ynka fem graderna. men nu ligger och saknar hopp. jag existerar visst inte alls.
och jag har fullkomligt tappat min förmåga att skriva