jag har brottats med en deppressiv känsla i flera veckor nu. grottat ner mig osv. jag har försökt avreagera mig genom att prata med mina föräldrar och vänner. ibland bara varit sur och tvär flera dagar. inte känt att jag ens kan vara glad över enkla grejer. det har verkligen varit jobbigt. jag pratade med en vän som tyckte att jag borde prata med någon. så jag nämde det inför min pappa och idag var jag på mitt första möte. en timmes prat. enkelt. inte krävande. inte jobbigt. inte tungt. men lättande. ja, så sjukt jävla lättande. gick ut med en läsbok och en skrivbok och ett äkta leende på läpparna. ska göra detta ett par gånger och ska skriva i en bok varje dag. mår redan bättre. och känner att en "ny" eller iaf gladare lydia är påväg! känns så himla skönt.