.
kände mig väldigt träffad av din text och jag kan inte mer än att säga att jag förstår dig helt och hållet. hur hittar man motivationen? den finns där ett tag men sen försvinner den spårlöst och återkommer endast på kortare besök.det är svårt och jag har tyvärr inget superbra råd, mer än att hitta någon sport ellr något som du tycker är kul och utöva den, bli bättre på den, hitta fler kompisar osv. då kanske motivationen kommer. kan väl bara rekommendera zumba och dans i största allmänhet.
jag är själv väldigt kort och kommer förbli det. jag har även alltid varit den tjejen i gänget som haft lite extra fett på magen, låren och rumpan. och det är inte förns ca 1 år tillbaka som jag hittade mig själv och började bygga på mitt självförtroende, efter en period av en typ/början till ätstörning. Jag har fortfarande det där extra fettet, jag unnar mig god mat och godis för att jag tycker om det och jag mår bra av det. visst jag skulle behöva träna lite mer men vad gör lite extra fett egentligen? vi är fina ändå!
nu känner jag inte alls dig men, du har en jättefin stil och verkar vara en skön tjej. slå bort alla dumma tankar och lyssna inte på viskningarna. du är bättre än dem! och att bli small på så kort tid som möjligt det är inte hälsosamt och det håller oftast inte långa perioder vilket man oftast vill uppnå med sitt resultat. träna, ät enligt kostcirklen och framförallt unna dig saker! det är grunden för att lyckas. hoppas du inte tycker jag var någon jobbig tjej som kommenterade nu, men kämde mig träffad och kände precis som du, för att att skriva av mig. Kram på dig, du är fin!
Jag känner precis som dig. Är inte heller tjock, men vill bli tonad och framförallt få bort det där runt magen och höfterna.
alltså lydia du är en av de snyggaste tjejerna jag vet verkligen så du ska inte behöva tänka så! Men jag förstår dig ändå, jag tror de flesta tänker så ibland herregud vad jag har hållit på med konstiga akupunkturgrejer och att intala mig själv att något onyttigt är jätteäckligt och massa grejer. Det enda jag vet är att om man bara dödssatsar kanske man kommer närmare dit man vill men den vikten är den enklaste att få tillbaka på superkort tid, dessutom förlorar man bara all energi och blir arg på allt. I slutändan är det som ändå gynnar en mest att ta det långsamt och bara försöka vara lagom nyttig! Och även fast det inte hjälper din motivation men du är fin som du är!
åh. kan verkligen relatera mig sjukt mycket till detta. det är så himla jobbigt att känna såhär. mest för att man inte kan bära de kläder man så gärna vill bära pga att man inte trivs med sina tjocka vader + lår + armar. man undviker att bli påmind om hur man ser ut, och man blir för upptagen med att tänka på sig själv, hur man kan förändra allt, och hur man går runt med den ständiga ångesten varje dag.
och det är tråkigt att du känner som du gör, för du är sjukt fin. och din blogg är hur fin som helst.
Jag tror nog att majoriteten av tjejer i din ålder tycker och tänker som du gör. Det är svårt att försöka ändra ett tankesätt eller ett beteende när man inte har någon motivation eller får någon slags positiv feedback. Det bästa är att försöka omge sig med människor som tycker om och bryr sig om en. Allt/alla som ger dig dålig energi ska du försöka undvika. Jag hoppas du känner dig bättre snart och kommer in på bättre tankar. Jag vet att det är svårt att sitta och försöka övertala någon om någonting annat än vad personen själv tycker men du ska veta att du är fruktansvärt vacker och låt ingen annan säga något annat om dig!
du borde byta namn på din blogg.
känner igen mig i allt du skriver. Tycker exakt likadant.
Vet verkligen inte hur man ska göra för att hålla motivationen uppe. En vecka och sen är man tillbaka igen.
Tänker på det du skrev om ätstörning, du vill inte få det. Du vill inte bli så sjuk och må så dåligt. Och jag hoppas du inte kommer att hamna där.
Vet du. Det är ju precis så det är för typ alla. Och det är så hemskt att vara där, i det där träsket. Att inte trivas. Att vara obekväm i sin kropp. Och även om ingen annan ser att man är "ful" eller vad man nu själv tycker att man är, så kan man själv inte sluta tänka på det. Fina och uppmuntrande ord räcker inte, det förändrar ju inte hur man själv ser på sig. Hur man ser ut.
Jag vet hur det är. Hur det känns som att kroppen skaver, som att man inte ska vara där, fast i den där kroppen som man inte trivs i. Hur man nästan önskar att man skulle ha en ätstörning och ha en osund relation till maten. Att vara rädd för den. Jag vet hur det är att önska det. Och jag vet också hur det är att BLI det.
Jag pressade mig så hårt att jag till sist hatade mat och var rädd för att äta. Det gick så långt att jag bara låg och vred mig i sängen och undrade hur jag någonsin skulle kunna ta mig ur det. För när jag tappade de där kilona som jag inte ville ha, när axlarna och låren blev så smala som jag ville att de skulle bli, så var jag ändå inte nöjd. För man själv märker inte skillnaden. Det är omvärlden som märker. "Oj, vad smal du har blivit". "Har jag?"
Man märker det inte själv. Man blir inte nöjd, man blir inte det.
Jag gick ner nästan 7 kilo på 1,5 månad. Och då behövde jag ändå inte gå ner i vikt. Inte på riktigt. Och jag ska säga dig att jag aldrig, någonsin har varit så olycklig som jag var då. Att bli rädd för maten. Att fortfarande inte bli nöjd. Att fortfarande inte trivas.
Jag blev så smal som jag ville, men jag såg inte det. Kampen tillbaka var fruktansvärd. ÄR fruktansvärd. Att få en osund relation till mat är det värsta som kan hända, nästan. För det tär på en. Och man kommer aldrig undan det. Och det viktigaste är faktiskt inte att gå ner de där kilona. Även om jag fortfarande inte är nöjd med hur jag ser ut, just nu, så är det viktigaste inte att gå ner till den vikten som jag skulle vilja.
Man måste försöka acceptera bara. Hitta någon som tycker om en för precis den man är. Det gjorde jag och när han tyckte om mig som jag var, och när han skrattade med mig för att jag älskade glass och pannkakor, så blev det lättare för mig att inte vara lika rädd för att gå upp i vikt. Eller för att äta. Eller för att se ut på ett visst sätt. Det är helt okej.
Men jag vet hur svårt det är. Att inte trivas. Att inte vara hemma i sin egen kropp. Det är fruktansvärt. Jag hoppas att du kommer ur det, på rätt sätt. Inte genom att börja hata dig själv, inte genom att hata maten eller bli sjuk. För det är VERKLIGEN INTE värt det. Jag hoppas att du en dag bara kommer tycka om dig för den du är. Du behöver inte älska dig själv, det räcker med att acceptera. Det är ett enormt steg på vägen. Jag hoppas att du en dag ser hur fin du faktiskt är. Jag ser dig ibland, på bussen och så. Eftersom vi bor relativt nära varandra. Och jag ser hur fin du är. Du skulle bara ana hur avundsjuk jag är på ditt tjocka vackra hår. Ja. Jag önskar dig bara all jäkla lycka till Lydia, håll dig frisk! Hata inte dig själv, det är så jävla ovärt det <3
jag förstår precis exakt och fullkomligt vad du menar.
liknande tankar snurrar runt i mitt huvud också och jag vet att det egentligen inte spelar någon roll vad andra säger, för det är ju en själv som byggt upp allt i huvudet och det kan ingen göra någonting åt.
men; jag vet inte om du kommer ihåg, men jag gick fram och hälsade på dig på emmaboda och du ska veta att du va sjukt fin och jag ser absolut inget fel på din kropp.
ta hand om dig.
Åh jag vet exaakt vad du pratar om, hur det känns när man kollar sig i spegeln och allt sånt. och jag vill absolut inte dra ner din motivation men du är så vacker. Precis som du är Lydia.
det är lite läskigt hur du sätter ord på precis det jag känner <3
Du behöver inte gå ner i vikt, visst att du inte är ett benrangel. Men du borde tänka mer på vilket jävla snyggt face du har. För då blir du bara ännu snyggare! Det är sant, dessto mer saker du försöker tycka om i ditt utseende dessto mindre kommer du att bry dig om de saker du hatar nu, inom kort så kommer du till och med vara nöjd med din figur. Jag snörde tex in mina tuttar i bandage i ett helt år för att jag var så sjukt missnöjd, de drog ner hela mitt humör och min personlighet och jag började tänka ut sätt att lura läkare om en bröstförminskning. Men sen började jag berätta hur missnöjd jag var och fick en massa posetiv feedback om att "är du galen? du har ju den perfekta kroppen lala" och efter ett antal gånger så börjar man ju undra om de kanske ligger en sanning i det. Så jag tog av mig badagen och satte på mig en tajtare tröja en alla mina tält och fick fina kommentarer. Det har tagit mig lång tid men idag kan jag iallfall säga att jag är nöjd över dem. Så berätta för dina nära och kära hur du känner dig och ta åt dig! Lydia du är gör snygg och alla vet det, vem fan bryr sig att du inte har storlek xs? Alla är redan så avis på dina kläder och ditt face och en hel del mer.
Ifall du endå vill träna(för det är ju hälsosamt och man blir piggare) så gå tre gånger i veckan i tre veckor och sedan så blir man lite beroende. Så är det för de flesta iallfall.
Igenkänningsfaktor en miljon.
Jag tror verkligen att det handlar om att jobba på att bli bekväm och nöjd i sig själv snarare än att gå ner i vikt. Du är den snyggaste människan jag vet och att läsa att du inte är nöjd med dig själv är helt ofattbart. Jobba på att bli nöjd med dig själv istället för att få ångest över dina brister. Hoppas du snart inser hur fin du är. kram
Hej! Jag blir lite ledsen när jag läser din text. Jag är anorektiker och har varit det i 8 år men är nu i behandling för 2a gången och det går riktigt bra men är tungt som fan. Men något jag lärt mig & jobbar stenhårt på är att det SITTER INTE I VIKTEN. Skit samma hur mycket du väger, hur du ser ut, det är ingen som bryr sig. Man tror att alla tittar & dömer, men alla är så upptagna av att bry sig om sig själva så ingen tittar på dig eller mig. Ingen blir lyckligare av att jag väger 35kilo när jag är 180lång, de bryr sig egentligen inte heller (förutom mina närmaste som går sönder när de ser mig). ALLT handlar om hur du ser på dig själv. Ditt självförtroende & din självkänsla. Jobba på det ist. Du är en grym tjej precis som du är, bara för att du är du. Du är född med de gåvor du har & dessa gåvor gör dig helt jävla asbra bara genom att finnas. Hur du ser ut eller vad du väger påverkar inte gåvorna eller dina grymma egenskaper, låt de inte påverka hur du mår heller. Bygg upp dig själv så kan jag lova att du kommer känna dig bättre, starkare, snyggare! Det kommer inifrån. Det är det du utstrålar som syns & som attraherar folk. Jag kämpar med detta nu och det tar tid & det är inte helt lätt alltid, men fan vad gött det ska bli när jag når fram! Kööör nu!! Du kan om jag kan :) du är lika grym som jag! Du har en vacker insida! Kram på dig
du är fin, precis som du är. jag gillar dig. kram. vad stark, kämpa. <3
du är fin, precis som du är. jag gillar dig. kram. vad stark, kämpa. <3
Okej, hamnade på din blogg av en slump och har gått igenom arkivet för att din blogg är så himla fin, men blev ledsen är jag läste det här inlägget.
Måste börja med att säga att jag har två års erfarenhet av ätstörningar. Jag är 176 cm lång och har sedan årskurs 6 hört att jag är s.k. "modellång". Grejen är att jag aldrig har varit modellsmal. Mina tre bästa vänner är alla runt 160-165 cm långa och jag har alltid känt mig som en jätte bredvid dem. Jag ville ochså vara liten och söt som dem! Men jag var lång och klumpig, och jag kunde knappast bli mindre på längden. Jag intalade mig själv att jag istället måste bli mindre på bredden.
För två år sedan började jag svälta mig själv. Jag gick ner 5 kilo men jag såg inga resultat, men så är det med ätstörda (och många andra) människor. De ser ingen skillnad, de har för sned självbild.
När jag tittar tillbaka på bilder på mig under den tiden så såg jag hur smal jag var. Men jag var inte vacker för det. Jag fick jättedålig hy, finnar överallt .När det var kallt ute blev min hy lila och gulfläckig för att min blodcirkulation knappt orkade hålla igång. Ätstörningen åt upp min självkänsla och mitt självförtroende och de enda personerna jag pratade med var mina 3 bästa vänner. Jag vågade inte säga ett ord til de andra i klassen.
Även om jag gick ner 5 kilo så blev ingenting bättre utav det. Jag blev bara mer blyg, mer fylld av självförakt och ångesten växte sig större.
Anorexiatrollet klamrade sig fast. Efter att ha svält mig själv en hel dag så var jag utsvulten när jag kom hem från skolan, och jag tappade kontrollen. Jag började hetsäta, tryckte in allt jag såg i munnen för jag var så hungrig. Flingor, rester av pasta som fanns i kylen och annat jag kunde få tag på. Och efteråt kom ångesten, och jag ställde mig i dushen och spydde. så gick det till ungefär tre eller fyra gånger i veckan, och efter några månader kom mamma på mig.
Hon tog mig till ungdomsmottagningen och jag har gått där sedan februari i år. Jag kan säga att jag är mycket lyckligare nu, inte frisk än, men jag är på väg. Jag kan känna igen mig i det du skriver så mycket, för jag känner också så.
Vet inte riktigt vart jag ville komma med den här kommentaren, det blev ganska spretigt. Min poäng är väl att man inte blir vackrare för att man är smal. Det ligger i hur man är som person, den utstrålning man har. Jag tycker oftast att de människor som är säkra i sig själva är allra vackrast, och om man ska jobba på nånting med sig själv så är det inte kroppen, utan att älska sig själv och att vara bekväm med den man är. Så jävla klyschigt haha, men sant.
Kram och hoppas att det blir bättre.
