tiden har gått så där fruktansvärt långsamt som det bara går. så där långsamt som det bara kan gå närman väntar på något eller närman har det så där ensamt och långtråkigt. när dagarna blir primitiva.
har inte kunnat njuta av allt underbart, vackert, avslappnande och roligt. det enda jag tänk på är hur gärna jag vill vara med mina vänner och simon.
har druckit lite för mycket kaffe. släppt för många tårar längs mina solbrända äppelkinder. rökt alldeles för få cigaretter. ätit oförskämt god mat. pinat mig ut på en sex komma fyrtiofyra kilometers runda några kvällar med dess största syfte att få röka. blivit sjösjuk. blivit fruktansvärt rädd för döden. gett upp barnkorsord för jag orkar fan inte tänka.
jag har inte haft det så hemskt som det låter. jag har haft det mysigt och trevligt med familjen och släkten också. jag har sett solen dränkas i horisonten från en bänk på stranden med hannah. cyklat till båstad för att äta middag och åter cyklat hem klockan fem på morgonen för att vi råkade stanna till stängning på en klubb. jag har druckit massa vin i västkustens skärgård. druckit öl och ätit pølse i köpenhamn.
och nu sitter jag på tåget på väg hem till stockholm för att möta hannah och simon. och jag är så emotionellt laddad att jag är rädd att jag börjar gråta när jag kliver på perrongen om föga två och en halv timme.